m.andreasson

Finns inte så mkt å skriva, men jag är sugen på en blogg.
Känner mig lite nere, så det är skönt. Sitter och lyssnar på
musik och tänker på livet, så jävla meningslöst det är om man
tänker efter..man lever ju ändå bara ett tag och sen dör man.
Och tänk så mycket skit man lever med, så mycket meningslösa
saker som händer. Så mycket saker som egentligen inte borde
finnas. Och enligt Hampus så tillhör jag dom normala människorna
som utmärker sig till att vara normala, men är det verkligen så egentlgen?
Borde inte jag tillhöra dom mest onormala, dom normala borde väl må
rätt bra, i alla fall så att dom inte deppar ihop totalt titt som tätt. Jag är
nog inte normal, det är i alla fall vad jag tror.

Och posten kan bara köra upp någonting, (förlåt till er som jobbar där),
men ärligt. Kollade i brevlådan typ 6 gånger idag, men det hade inte kommit
någon post någongång, så nu är jag ännu deppigare än jag var innan. Nu
kommer jag inte kunna gå till skolan på måndag, FUCKFUCKFUCK! Och
jag kommer aldrig bli bra igen, efter tre gånger vet man, att livet inte är så
lätt. Ni som har det borde vara grymt glada, ni anar inte hur ont det gör att inte
ha det hur det känns att alltid känna sig utanför när ni snackar om det. Att alltid
behöva stänga av öronen och låtsas som ingenting, att försöka hålla emot, fast
man egentligen bara vill skrika håll käften. Att kanske aldrig mer få uppleva känslan
igen, att kanske aldrig bli bra igen, det är det värsta. Och att inte kunna göra allt man
vill göra.

Jag har många gånger drömt mig bort tillbaka i tiden, tänkt på hur det var, hur underbart
det var, att känna det, att se det. För två år sen dog det och det enda jag vill är att få liv i det
igen.

Sitter och lyssnar på Goodbye my lover med James Blunt just nu, kanske världens sämsta
låt, men den är fin. Underbar när man mår dåligt. Och jag kommer ihåg att jag för två år sen
låg i min säng och lät tårarna rinna, lät mig dras med i det som höll på att hända. Det finns ingen
som kan gissa hur ofta jag grät under den tiden. Inte ens mamma och pappa vet om, det är
svårt att försöka vara stark, när jag egentligen inte är det. Det är svårt att låstas,men jag måste
för jag vill inte att det ska synas hur svag jag egentligen är. Jag gråter bara i mörker eller när jag
är själv. Jag vill bli stark, våga stå upp och säga ifrån, men det är inte lätt. Men jag ska jobba på
det.

Äckligt lång blogg, men livet är äckligt och jag mår äckligt dåligt, så det kan inte bli annat.